Author: mickebjorn

Simon Love är alltid full av idéer och infallsrik popmusik. Ganska ofta är han dessutom ganska ful i mun – men vanligen med en typiskt engelsk ironisk vändning. Efter fyra plattor med The Loves kom hans första soloplatta “It Seemed A Good Idea at the Time” förra året. Har ni inte hört den är den en lika bra ide nu som då.
Nu är han tillbaka med en “Tennis Fan” EP som innehåller en tjusigt orkestrerad version av ‘Motherfuckers’ från soloplattan och tre nya 70-talsdoftande, sjaskiga och skruvade poplåtar som det förstås inte går att leva utan!

Glam, feta gitarriff och rock’n’roll-klichéer helt i nivå med någonsin the Sweet, Thin Lizzy eller Slade. Kan det verkligen vara nåt? Ja, absolut, speciellt när det blandas med popkänsla a la T-Rex och härligt grötrimmade nonsenstexter som exempelvis i ‘Mary Jane’:

Mary Jane says she’s having fun
She wants to live with an Italian
In a castle by the edge of Spain
On a hill that doesn’t have a name

Om filmen ‘The Wicker Man’ hade haft ett soundtrack som baserades på psykedelisk rock istället för folk skulle det ha låtit som finska Octopus Syng och inte som Radiohead’s ‘Burn the Witch’.
Precis som på tidigare plattor andas ‘Hollow Ghost/Rochelle Salt’ tidsanda i varje detalj; inspelningen låter helt analog, instrumenten är tidstypiska, produktionen är en studie i 60-talsljud. Musiken har hauntologiska undertoner och en motsvarande letargiskt nedskruvad mystik – men är förstås något helt annat än vad den utger sig för att vara, eftersom äktheten givetvis är konstruerad.
Men trots att det ljudrum Octopus Syng skapar är både tillbakablickande och märkligt stillastående, svänger det friskt om deras popmusik. Jag älskar det. Och ‘Hollow Ghost/Rochelle Salt’ är nog deras bästa platta hittills!

Om man gillar Brittisk psykedelia från 60-talet sista dagar är det svårt att inte avguda The Junipers. På ‘Red Bouquet Fair’ fortsätter de sin lågmälda men ytterst välkomponerade psykedeliska solskensresa från 2012 års ‘Paint the Ground’. Detta är musik som inte på något sätt försöker dölja sina influenser från Beatles, Beach Boys eller Pink Floyd a la ‘San Tropez’ – men som samtidigt är trygg i sin egen identitet och fri från klichéer.
Jag har haft ett recensionsex en dryg månad – och kan lugnt säga ett detta är den platta jag spelat i särklass mest i år. Ett absolut måste och om inte en klassiker så i alla fall en neoklassiker!

Om du säger rock svarar jag pop. Den första singeln jag köpte för egen veckopeng var ‘(Theme From) The Monkees’. Och även om det inte var min första LP så hade jag köpt ‘Headquarters’ innan jag fick ‘Sgt Pepper’ i födelsedagspresent.

Nya Monkees-albumet ‘Good Times’ inspelat av Adam Schlesinger med alla överlevande medlemmar för att fira 50-årsjubileum lyckas skapa en nästan trovärdig 60-talsillusion. Åtminstone om man som jag gärna vill vara barn på nytt ibland.
Men inget nytt i solgasset och Beatles var förstås först med allt. Även deras ‘Free As A Bird’ kom ju långt före det inledande titelspåret med ny sång av Micky Dolenz tillsammans med Harry Nilsson i en inspelning från 1967. Salig Davy Jones finns också med, på Neil Diamond-låten ‘Love To Love’ från inspelningarna för just ‘Headquarters’.

Efter att ha lyssnat på mängder av neoklassisk psykedelia under senaste månaden, fick jag anledning att rejält kalibrera om öronen idag när jag spelade äkta vara. 60-tal var bättre på 60-talet.

Grapefruit namngavs av John Lennon och fick kontrakt med Apple Music Publishing under kärlekssommaren 1967. Resultatet blev några singlar och en postumt ommixad LP 1969. Mastertaperna har varit försvunna till 2015, men nu har alla Apple-sessionerna restaurerats av Stefan Granadios och RPM på ‘Yesterday’s Sunshine: the complete 1967-1968 London sessions’.
Skivan markerar också ett pophistoriskt ögonblick med stereoversionen av den enda låt Lennon & McCartney någonsin samproducerade; ‘Lullaby’ är en smakfull psykedelisk liten dröm.

Radioheads nya album är överallt på internet, så att skriva om det är egentligen överflödigt. Men kanske finns det fler som likt mig sedan länge tröttnat på dessa evigt klagande stackars miljonärer. Avfärdat dem som ett Pink Floyd för det tjugoförsta århundradet.

Måste därför erkänna att nästan inte kunna spela något annat veckan som gått. “A Moon Shaped Pool” är förtrollande vacker. Thom Yorke har hittat ett ödmjukare anslag och bitterheten får anslag av hauntologisk bön samtidigt som stråkarna effektfullt skär mellan de tunga luftpelarna.

En av mina favortiplattor förra året var “Pop or Not” av Whyte Horses. Trots – eller kanske just på grund av – att bandet leds av Dom Thomas från skivetiketten Finders Keepers kom skivan ut i mindre än 200 privatpressade exemplar. Det var ju lätt att skriva upp skivan då, när nästan ingen kunde höra den, men faktum är att den låter precis lika bra nu när en vanlig utgåva kommit på CRC Music.
Detta är dad pop som jag har en känsla av går hem även hos en del som ännu inte fått barn.

https://www.youtube.com/watch?v=1l5LSNijRUc

Kavus Torabi är en av mina största hjältar, och nu är hans nya Knifeworld-platta äntligen här! “Bottled Out of Eden” är både en sammanfattning av allt hand gjort som Monsoon Bassoon och Knifeworld, och samtidigt ett steg framåt. Trots att musiken fortfarande är lika polyrytmisk som spretig är känslan av kaos inte lika framträdande. Istället råder en livsbejakande känsla av att ta det onda med det goda och låtarna blir till besvärjelser. En höjdpunkt och en högtidsstund!!

Gimmer Nicholsons instrumentala gitarrplatta ‘Christopher Idylls’ planerades som första utgåvan på Ardent Records och spelades in 1968 av Terry Manning i Ardent Studios. Men Gimmer gillade inte resultatet och skivan låg i malpåse till 1994, då den kom på CD. I vanliga fall kan det bli lite enahanda med bara akustisk gitarr, men detta är helt magiskt.
Några år senare spelade Terry Manning in Big Star i samma studio, och influenserna från Gimmer Nicholson är omisskänneliga.
Nu kommer denna okända lilla pärla på vinyl för första gången.

https://lightintheattic.net/releases/2218-christopher-idylls