Month: Feb 2017

Sommaren 1968 tog sig Mortimers trummis Guy Masson objuden in på en hotellfest i New York och lyckades få ett exemplar av debut-LP:n överlämnat till en av gästerna; John Lennon. När bandet sedan åkte till London ett halvår senare stegade de upp till Apple Records och fick mot alla odds skivkontrakt.

Så går det till när drömmar blir sanna.

Men drömmar är opålitliga. Plötsligt tar de oväntat mardrömslika vändningar.

Under namnet Teddy Boys hade Mortimer spelat in en skiva redan 1966 men utgivningen stoppades när skivbolaget köptes upp av en man vid namn Allen Klein. När Mortimer är klara med sin skiva för Apple tar samme Klein över som chef och stoppar utgivningen igen.

Det blev slutet för Mortimer. Masson dyker upp på Van Morrisons ‘Moondance’ men i övrigt spelar medlemmarna aldrig in något igen. Endast basisten Tony Van Benschoten är kvar i livet när skivan nu kommer ut.

Och vilken skiva! Mortimers akustiska folkpop har här förstärks med honungslena stråkar, klagande körer, maffiga blåssektioner, afrikanska rytmer och den allra bästa analoga inspelningsutrustning som fanns att få för pengar. Musiken är välskriven, välspelad, välarrangerad och andas popsike i varje penseldrag.

Det är bara Paul McCartneys inledande ‘On Our Way Home’ som inte riktigt håller måttet. Mortimer var inte heller nöjda, men man säger inte nej till en låt av Macca när man har kontrakt med hans skivbolag och produceras av hans flickväns brorsa.
Beatles gav senare ut låten som “Two of Us” och deras version är överlägsen.

Så hoppa över första spåret. Men i övrigt är detta en otrolig skiva som ingen popälskare får missa. Släpps 17e mars på RPM.

Men deras debutplatta som nu kommit är något helt annat. Den tillhör en 70-talsgenre som är så bortglömd att den inte ens retrospektivt har fått ett namn, mer än i Japan där den kallas “Modern Pop” och som innefattar band som Klaatu, 10 CC, ELO, Fickle Pickle, Be Bop Deluxe, ja kanske också Badfinger och till och med Steely Dan. Progressiv pop skulle jag kalla genren om jag fick välja.

‘Once & Future Band’ är full av ljud och musiken byter hela tiden infall och karaktär, men inte på ett flummigt sätt utan väldigt handgripligen, med tvära kast. Många av låtarna innehåller flera meloditeman och lyssningsupplevelsen är lite som att sitta mitt i ett musikaliskt pussel. Ofta kan det låta väluppfostrat och överproducerat, men plötsligt vänder musiken in i en surrealistisk brygga, ner i ett Alice-i-underlandskaninhål för att slutligen samla sig i en jazzig avslutning.
Ja, jag tycker detta är fantastiskt bra. Plattans yvighet tonas ner lite efter de inledande spåren och låter då kanske mer som ett Steely Dan som spelar Queen-låtar än ett kokainspeedat 10 CC som lever rövare i studion. Men det är ändå så bra att jag utan att tveka ett ögonblick ställer den bredvid The Blood Rush Hours ‘And then… The Unthinkable Happened’ från 2014 som jag annars håller för det moderna mästerverket i denna tyvärr annars så omoderna favoritgenre.

Missa inte!

Omslagstexten summerar ganska bra Stephens livsfilosofi: “I should have kept notes on who and where. I should have paid more attention at school. I should have been a better person. ” Samtidigt som han lovar att han ska försöka förbättra sig vet vi att det inte blir av.

Här finns inte mycket till polerade ytor och glamour. Produktionen anstränger sig inte heller för att skyla över eventuella skavanker. Men det behövs förstås inte. Låtmaterialet är både varierat och starkt, och Stephen vet precis hur en balansakt av det här slaget går till. Hans bakvända charm firar hela tiden triumfer.
Ungefär som hos John Otway är humorn lika dum som kul och jag kan inte hålla tillbaka skrattet när jag läser informativa snuttar som: “All songs recorded between now and then.”

En helt nödvändig skiva alltså, som förstås finns på Bandcamp, eller ännu hellre direkt från onophonic.com.

Däremot måste jag avsluta med en länk till videon för låten “Evil Twins” med sagolika Jo Spratley som terapeut.

“Il misantropo felice” av Brežnev Fun Club är den platta jag lyssnat i särklass mest på sen den kom för två år sen och den lyckades jag aldrig få ur mig ett vettigt ord om.
Hittills i år finns det ingen skiva som snurrat lika mycket som “Infernal Spheres” av Karda Estra och jag vet redan från början att jag inte kan uttrycka i ord varför det är så.

Det får bli stödord istället.

Cardiacs – ett av världens 12 underverk. Redan att Kavus Torabi ger ut Karda Estra på etiketten Believers Roast gör dem en del av post-Cardiacs-scenen med artister som Stars In Battledress, North Sea Radio Orchestra, William D Drake, Arch Garrison och Knifeworld. Jag avgudar dem alla, urskiljningslöst.

Canterbury – den musikgenre som jag gillar mest av alla. När en vän till mig sa att “Infernal Spheres” låter som en långsam version av National Health tänkte jag “ja, exakt så är det!”

Engelsk TV – gamla engelska TV-serier är bäst. Men även om hauntology är helt OK som musikgenre, så låter musiken bara i undantagsfall låter som Ghost Box-banden. I verkligheten är det högt och lågt, inte bara serier som “Children of the Stones” eller “The Owl Service”. Det finns exempelvis även “The Wombles” eller barnserier som har fått musikalisk språkdräkt av Vernon Elliot. Inte ens “Dr. Who” är uteslutande ljudsatta av BBC Radiophonic Workshop.
Men “Infernal Spheres” täcker hela detta spektrum. Högt och lågt. Övernaturligt och trivialt. Konstiga ljud och trallvänligt. Samtidigt förpassat till en annan dimension.

Detta blev inte mycket till recension. Snälla, lyssna på “Infernal Spheres” själv istället.

Ibland får mig musiken att tänka på “The Story of Simon Simopath” av Nirvana. Även de var en duo, fast engelsk trots att Alex Spyropoulos var grek. Nirvana kombinerade en välpolerad yta med popmusikaliskt djup.

Samtidigt finns här en introspektiv, kanske skandinavisk sorgsenhet som känns helt egen.

En platta som kräver uppmärksamhet – men som också tål det!

Fast på texterna märks det ändå att vi lever i en annan tid. I en låt firas att “When your grandma’s dead it’s a sad sad time / but it’s a fine time do be alive” eftersom hon har efterlämnat både pengar och prylar. En annan låt heter Habit-Forming Drugs och handlar om just precis det; i ytterligare en går refrängen “You don’t have to be afraid / of the gun in your face”. Lite mer rakt på sak, om man säger.

Men det man minns efter att ha lyssnat är inte om detta är gammalt eller nytt, utan de geniala melodierna med enkla refränger som vet precis var de ska sitta.

Finns under begränsad tid på Bandcamp och intäkterna går oavkortat till ACLU. För några dagar sen lade Perkins också upp sina demos för plattan på Bandcamp och just på grund av att de är ofärdiga och med betydligt mindre polish inser man tydligt hur starkt låtmaterialet är!!

http://www.sofaburn.com/product-page/m-ross-perkins-s-t-cd