Loop the Loop av Nathan Jenkins aka Bullion skapar en elektronsik ljudbild som görs väldigt levande inte minst med hjälp av akustiska instrument. Bortsett från gitarr, bas och trummor, spelar Sarah Anderson från Chrome Hoof fiol på flera spår; Raven Bush från SydArthur hanterar felan på ‘It’s No Spirit’, och saxofon dyker upp här och där. Underfundiga konstpoplåtar radas upp som på ett pärlband och det är bara att kapitulera!
Meilyr Jones hade tidigare popbandet Race Horses, var första platta ‘Goodbye Falkenburg’ jag fortfarande älskar hejdlöst. Efter ytterligare en platta splittrades bandet och Meilyr gav sig ut på irrfärder i Europa för hitta tillbaka till sig själv. Året var 2013 och detta album är inget mindre än en självbiografisk inre och yttre reseskildring.
Hjärta, smärta, melodrama och självutlämnande, pompigt orkestrerad vispop. Ja, detta skulle kunna gå hur illa som helst. Men tvärtom är det fantastiskt bra. Meilyr förblir trovärdig och kan skriva låtar som få. En av årets bästa skivor är här.
Idag har jag retat gallfeber på familjen genom att spela ‘Torch of the Mystics’ av Sun City Girls. “Vad är det för ett oväsen, kallar du det musik?” Skrik, skrän, gitarrer, bordun och orientalisk mystik. Ja absolut, jag kallar det musik; musik som är mer psykedelisk än 99% av det som går under den benämningen idag.
Har inte hört denna ommastrade version, men inspelningen är ganska primitiv så jag förmodar att det inte är nån större skillnad mot min CD-version från 1993. Detta är första återutgåvan sen dess, missa inte.
Sömnigt men sagolikt; Edward Penfolds solodebut Caulkhead är lågteknologiskt bandbrusig och inspelad på the Isle Of Wight rakt av utan överdubbningar. Låtarna spretar åt olika håll, en del lite poppigare, andra ganska monotona; många med kantigt intonerad sång som påminner om Syd Barrett utan att kännas krystad, andra med gummibandsgitarr i förgrunden.
Otroligt bra, ja, ett mästerverk.
Amerikanen Bill Baird’s nya soloplatta heter Earth into Aether (Parts 1 & 2), är 78 minuter lång, släpps inte i hans hemland och blandar tidigare utgivna låtar med nya.
Plattan börjar ganska försiktigt med singer-songwriter pop, som på fjärde låten skalas upp till nåt lite mer kraftfullt och beatlesinspirerat. Låten ‘Spring Break of the Soul’ bryggar sedan över till Part 2 och en inre resa där sången kläs i eko och elektroniken träder fram i ljudbilden.
Spretigt, men väldigt bra.
Vi som förhandsbeställde på Rough Trade fick en bonus-EP med ytterligare fem låtar skrivna och inspelade på en enda dag i Abbey Road Studios.
Mina artiklar brukar bara publiceras på japanska, men här är en i engelsk version.
Guest Interview: Dario D’Alessandro of Homunculus Res (by Michael Björn)
Vad får man när man flyttar en fransman med frankofon popmusik i ryggmärgen till de brittiska öarna? Det uppenbara svaret så länge jag minns har varit unikt melodiösa skivor av Louis Philippe. Men nu finns det ett svar till: Julien Lonchamp
Juliens andra platta som Jack and the’ fortsätter den mjukt chansonbaserade styrkeuppvisning som 2012 års Vacation (A Pop Manifesto) så storstilat påbörjade. Melody Cycle är helt enkelt ett litet mästerverk, och ett måste för alla oss som älskar välarrangerad pop oavsett om det nu är av den något glansigare sorten som Alexander von Mehren eller den med lite tyngre botten som The Fiction Aisle.
Till skillnad från Louis Philippe så är Julien Lonchamps brittiska hemvist Edinburgh. Dr Cosmo’s Tape Lab, Marco Rea, How To Swim, Wellgreens … jag älskar skotsk pop, och Jack and the’ ger mig ytterligare en anledning!
The Chemistry Set var med i det sena 80-talets ursprungliga nypsykedeliska våg, men har trots ett antal singlar, EP-skivor, minialbum och samlingar utspridda på diverse bolag otroligt nog inte gjort ett regelrätt album förrän nu.
Med lite tur kan man fortfarande hitta ett vinylexemplar, släppt på Fruits De Mers etikett Regal Crabomophone. I annat fall kom albumet på Bandcamp idag.
The Chemistry Set spelar traditionell och lågmäld men otroligt välsnickrad Brittisk psykedelia. På The Endless More And More har de rotat omkring rejält i kemilådan och hittat sitt mästerverk.
Nu har det gått några månader av 2016 och jag börjar vänja mig vid att halva decenniet faktiskt gått. Men vad utmärker egentligen 2010-talet? När jag listar mina 10 favoriter från första halvan tycker jag mig se att 2000-talets smått uppgivna firande av tidigare epoker alltmer står tillbaka för tron att det går att hitta ett nytt musikaliskt uttryck. Vad ser du?
The Blood Rush Hour – And then… The Unthinkable Happened (2014)
Brežnev Fun Club – Il misantropo felice (2015)
William D Drake – Rising of the Lights (2011)
Field Music – Measure (2010)
Frisk Frugt – Den Europæiske Spejlbue (2015)
Arch Garrison – I Will Be A Pilgrim (2014)
Ergo Phizmiz – Eleven Songs (2012)
Prefab Sprout – Crimson/Red (2013)
Stars In Battledress – In Droplet Form (2014)
Testbild! – Barrikad (2011)
Popgruppen 