Underfundig konstpop

a0634488927_10

Loop the Loop av Nathan Jenkins aka Bullion skapar en elektronsik ljudbild som görs väldigt levande inte minst med hjälp av akustiska instrument. Bortsett från gitarr, bas och trummor, spelar Sarah Anderson från Chrome Hoof fiol på flera spår; Raven Bush från SydArthur hanterar felan på ‘It’s No Spirit’, och saxofon dyker upp här och där. Underfundiga konstpoplåtar radas upp som på ett pärlband och det är bara att kapitulera!

Meilyr Jones gör en av årets bästa skivor

a1595449745_10

Meilyr Jones hade tidigare popbandet Race Horses, var första platta ‘Goodbye Falkenburg’ jag fortfarande älskar hejdlöst. Efter ytterligare en platta splittrades bandet och Meilyr gav sig ut på irrfärder i Europa för hitta tillbaka till sig själv. Året var 2013 och detta album är inget mindre än en självbiografisk inre och yttre reseskildring.
Hjärta, smärta, melodrama och självutlämnande, pompigt orkestrerad vispop. Ja, detta skulle kunna gå hur illa som helst. Men tvärtom är det fantastiskt bra. Meilyr förblir trovärdig och kan skriva låtar som få. En av årets bästa skivor är här.

Sun City Girls återutgivna

a0896775336_10

Idag har jag retat gallfeber på familjen genom att spela ‘Torch of the Mystics’ av Sun City Girls. “Vad är det för ett oväsen, kallar du det musik?” Skrik, skrän, gitarrer, bordun och orientalisk mystik. Ja absolut, jag kallar det musik; musik som är mer psykedelisk än 99% av det som går under den benämningen idag.
Har inte hört denna ommastrade version, men inspelningen är ganska primitiv så jag förmodar att det inte är nån större skillnad mot min CD-version från 1993. Detta är första återutgåvan sen dess, missa inte.

Sömnigt – men sagolikt!

Sömnigt men sagolikt; Edward Penfolds solodebut Caulkhead är lågteknologiskt bandbrusig och inspelad på the Isle Of Wight rakt av utan överdubbningar. Låtarna spretar åt olika håll, en del lite poppigare, andra ganska monotona; många med kantigt intonerad sång som påminner om Syd Barrett utan att kännas krystad, andra med gummibandsgitarr i förgrunden.
Otroligt bra, ja, ett mästerverk.

Spretigt men bra av Bill Baird

a3624061697_10

Amerikanen Bill Baird’s nya soloplatta heter Earth into Aether (Parts 1 & 2), är 78 minuter lång, släpps inte i hans hemland och blandar tidigare utgivna låtar med nya.

Plattan börjar ganska försiktigt med singer-songwriter pop, som på fjärde låten skalas upp till nåt lite mer kraftfullt och beatlesinspirerat. Låten ‘Spring Break of the Soul’ bryggar sedan över till Part 2 och en inre resa där sången kläs i eko och elektroniken träder fram i ljudbilden.

Spretigt, men väldigt bra.

Vi som förhandsbeställde på Rough Trade fick en bonus-EP med ytterligare fem låtar skrivna och inspelade på en enda dag i Abbey Road Studios.

Frankofon skottepop

a0627543309_10

Vad får man när man flyttar en fransman med frankofon popmusik i ryggmärgen till de brittiska öarna? Det uppenbara svaret så länge jag minns har varit unikt melodiösa skivor av Louis Philippe. Men nu finns det ett svar till: Julien Lonchamp

Juliens andra platta som Jack and the’ fortsätter den mjukt chansonbaserade styrkeuppvisning som 2012 års Vacation (A Pop Manifesto) så storstilat påbörjade. Melody Cycle är helt enkelt ett litet mästerverk, och ett måste för alla oss som älskar välarrangerad pop oavsett om det nu är av den något glansigare sorten som Alexander von Mehren eller den med lite tyngre botten som The Fiction Aisle.

Till skillnad från Louis Philippe så är Julien Lonchamps brittiska hemvist Edinburgh. Dr Cosmo’s Tape Lab, Marco Rea, How To Swim, Wellgreens … jag älskar skotsk pop, och Jack and the’ ger mig ytterligare en anledning!