Month: Apr 2016

Kavus Torabi är en av mina största hjältar, och nu är hans nya Knifeworld-platta äntligen här! “Bottled Out of Eden” är både en sammanfattning av allt hand gjort som Monsoon Bassoon och Knifeworld, och samtidigt ett steg framåt. Trots att musiken fortfarande är lika polyrytmisk som spretig är känslan av kaos inte lika framträdande. Istället råder en livsbejakande känsla av att ta det onda med det goda och låtarna blir till besvärjelser. En höjdpunkt och en högtidsstund!!

Gimmer Nicholsons instrumentala gitarrplatta ‘Christopher Idylls’ planerades som första utgåvan på Ardent Records och spelades in 1968 av Terry Manning i Ardent Studios. Men Gimmer gillade inte resultatet och skivan låg i malpåse till 1994, då den kom på CD. I vanliga fall kan det bli lite enahanda med bara akustisk gitarr, men detta är helt magiskt.
Några år senare spelade Terry Manning in Big Star i samma studio, och influenserna från Gimmer Nicholson är omisskänneliga.
Nu kommer denna okända lilla pärla på vinyl för första gången.

https://lightintheattic.net/releases/2218-christopher-idylls

Idag släpper The Display Team sin väldigt försenade andra platta. Debutplattan kom 2009 och bara året efter ‘Huzzah!’ som gavs ut under deras tidigare inkarnation som Mumrah. Men soundet känns igen på nya ‘Shifts’. Det är mao väldigt mycket ‘On Land and in the Sea’-era Cardiacs över detta.
Om man nu som jag håller med om att pronk är en genre i sig, är den referensen förstås näst intill oundviklig, och precis som debutplattan låter detta väldigt bra. Stökigt, feta riff, snabba taktbyten, snabba sångpartier, snabbt allt möjligt…
Men samtidigt är stämsången bitvis lika stillsam som vacker och blåset ofta smakfullt arrangerat. Dynamiken, skuggan och ljuset, de plötsliga girarna och riktningsbytena gör det svårt att inte älska denna platta!

Mothertongue’s nya platta kom äntligen idag och jag känner mig lite som barn på nytt när jag går på uttptäcksfärd i den stökiga men infallsrika ljudbilden. Men håller man bara refrängerna i handen är det ingen risk att gå vilse, trots att musiken sträcker sig från Cardiacs-influerad pronk via jazzpop och en ung och fortfarande teatralisk Peter Gabriel till japansk enka.
Inspirerande och väldigt kul. Har bara lyssnat några gånger, men har på känn att ‘Unsongs’ kommer att fortsätta växa och bli en av årets bästa plattor för min del.

Lekfulla poplåtar som byter riktning utan förvarning, Queen-stämsång och lite skruvad produktion. Ja, allt är som vanligt på Dowling Pooles nya platta ‘One Hyde Park’.

Visserligen är det bara andra plattan efter 2014 års debut ‘Bleak Strategies’, men både Willie Dowling och Jon Poole har massor av skivor bakom sig och är inga duvungar.
Båda har varit medlemmar i Wildhearts men tillsammans låter de mer som Willie Dowlings Jackdaw 4 med en en eller not inlobbad från Jon Pooles tid i Cardiacs.