Month: Sep 2016

Pop med hantverk

a3168374640_10

We used to make things härligt bittersöta poplåtar har dykt upp här och där på Youtube i åratal. Idag släpps äntligen deras album och det lever helt upp till förväntningarna.

Även om detta skulle kunna beskyllas för att vara överorkestrerad adult oriented pop och referenser till band som The Feeling och The Divine Comedy är lätta att göra, är detta varken strömlinjeformad plastförpackning eller vitsighet för sin egen skull.

Istället är detta musik från ett London som alltmer gentrifieras och förytligas – men som också vet att det fanns en tid när londonborna faktiskt tillverkade saker och inte bara ägnade sig åt finanserna. På samma sätt vill musiken här vara “på riktigt”. Hantverket är viktigt både vad det gäller komposition och utförande. Texterna måste handla om något också. På den resan finns inga genvägar och bandet har uppenbart slitit för att nå hit. Resultatet är i all fall helt briljant!

Höga förväntningar på Foreverland

“Promenade” av Neil hannon’s Divine Comedy tycker jag var 90-talets bästa platta. Skruvad, oslipat storslagen pop med en allvarlig grundton. Allt Neil Hannon rörde vid på den tiden förvandlades på något sätt till guld; från Michael Nyman-covers till unika egensinnigheter som låten “Book Lovers”.

Sen försvann midaskänslan även om Divine Comedy fortsatte att göra välsvarvad orkesterpop.

Men så gav Hannon ut två sanslöst ohämmade cricketpopplattor tillsammans med Thomas Walsh (Pugwash) under det hysteriskt välfunna namnet Duckworth Lewis Method och det kändes som om gnistan tändes på riktigt igen.

Mina förväntningar var därför skyhöga på nya “Foreverland” – första platta av Divine Comedy på sex år.

Kanske då inte så konstigt att de inte riktigt infrias. Låtarna är bra och allt sitter som en smäck, men fyndigheterna staplas kanske lite för tätt och känns kanske inte särskilt farliga.

Men mot plattans slut faller ÄNTLIGEN bitarna på plats. “Other Lives” börjar som ytterligare en smörig ballad om att inte vara oskuld när man träffas. Melodrama och stråkar som gnider i bakgrunden. Men så plötsligt tröttnar Neil mitt i en refräng och låten stoppar tvärt med ett “bla bla bla”. Helt genialt. Känslan av eufori håller i sig i den studsande kärlekspopsång som avslutar en platta som i alla fall är den bästa sen “Fin De Siècle”.

Deluxe-utgåvan innehåller dessutom kammarpopoperan “In May” som i sig är värd hela inträdesbiljetten. Med bara stråkar, piano och Neil Hannons röst påminner den nästan lite om extraskivan som följde med “Promenade”!