Martin Newells oförtjänt bortglömda

a3104796338_10

Kan en oförtjänt bortglömd artist ha gjort en skiva som inom ramen för artistens produktion är oförtjänt bortglömd? Om artisten heter Martin Newell skulle skivan isåfall vara 1989 års “Lizardland” med den kortlivade duon Brotherhood of Lizards tillsammans med Nelson innan denne blev scoutad till New Model Army.
Om ni gillar Newell men missat denna skiva är det bara att gratulera för nu ger Captured Tracks ut den igen. Precis som förra återutgåvan, 2012 års CD-R på Kool Kat, är det alltså en amerikansk utgåva. Jag förmodar att denna klassas som power pop i USA; men även om produktionen här är bättre och ljudbilden mer genomarbetad än på 90% av Newells produktion, låter det fortfarande demo snarare än studioproduktion, och särskilt mycket power går inte att hitta nånstans. Nu gör det ju inget eftersom låtmaterialet är både sublimt och inspirerat; empowered pop vore en mer passande etikett.
Men trots att “Lizardland” kanske är den platta som ljudmässigt närmar sig Newells fantastiska “The Greatest Living Englishman” mer än någon annan av hans plattor och därmed är oförtjänt bortglömd, låter det faktiskt som bäst när det låter som sämst: Precis som på Kool Kat-utgåvan finns nämligen den eponyma debutkassetten med, inspelad hemma i Wivenhoe 1988 med samma låtar på båda sidor och med ett ljud som saknar både bas och mellanregister samtidigt som diskanten skorrar. Men detta är Martin Newells rätta element och den finess som saknas i produktionen återfinns med råge i låtarna. Refränger som biter sig fast snabbt som någonsin McCartneys och magiskt popkänsliga melodier. Denna debutkassett är i sig ett litet mästerverk och är oförtjänt bortglömd t.o.m. i Brotherhood of Lizards lilla katalog!

Omistlig Viv Stanshall

a0642651252_10

Efter att Bonzo Dog Doo-Dah Band splittrades 1970 bildade Vivian Stanshall några kortilivade grupper som aldrig fastnade på vinyl av större format än någon enstaka 7-tummare.
biG GRunt var en sån grupp och den innehöll även Bonzos-medlemmarna Dennis Cowan och Roger Ruskin Spear. Nu gör biG GRunt sin grymt (avsiktlig ordvits) försenade vinyldebut på Mega Dodo i form av en John Peel session inspelad den 16e mars 1970.
Fyra låtar (varav två tidigare inspelade med the Bonzos) som svänger från country via music hall till prog rock, kryddade med typiskt vansinniga Stanshall-texter.
En del av detta har funnits tillgängligt på bootlegs tidigare, men denna gång är ljudet mastrat direkt från BBCs original.
Omistligt!!

Summer av Sumner

a2656423934_10

Efter Paul Sumners bitvis väldigt vackra och känslosamma men kanske lite ojämna debutplatta “A World Of Horses” 2004 är det verkligen på tiden för en uppföljare, och nu har den landat!
Det lätta handlaget, de spröda popmelodierna och den lantliga luften från nordvästra England känns igen från debuten, men allt är snäppet bättre. Produktionen känns dessutom samtidigt organisk och lagom excentrisk.
Om ni liksom jag saknar Bob Whites Milk and Honey Band, är det bara att tacka och ta emot. Precis som med the Milk and Honey Band finns dessutom en XTC-koppling även om det inte är Andy Partridge som är i farten; istället gästar Dave Gregory på gitarr.

Lantlig psykedelia

Walesiska Soft Hearted Scientists nya, “Golden Omens” släpptes i fredags. Med 26 låtar som i maklig takt brer ut sig över två skivor är det ett perfekt album för lata och regniga söndagar som idag.

Deras lantliga psykedelia befinner sig någonstans i gränslandet mellan sömn och uppvaknande och blandar fuzziga instrumentalpartier med tillbakalutade refränger. Resultatet blir en suggestiv rymdpop som lyckas vara monotont suggestiv utan att direkt låna uttryck från krautrocken eller hemfalla åt 60-talspastischer. Istället hörs klara influenser av band som Super Furry Animals.

Bara att luta sig tillbaka och njuta!

Lilla My i Cardiff

a1425714307_10

Sommaren är här och kunde vara lite varmare – men i övrigt kan det inte bli bättre eftersom mumintrollen i Cardiff som kallar sig Little My tillfälligt återförenats för att ge ut ett helt album med både uppfräschat gammalt material och nya låtar.

“Beeps” kom redan i maj, men är ändå årets sommarplatta, bräddfylld som den är av naiv och trallvänlig amatörpop av allra bästa märke. OK, det hörs att bandet har blivit några år äldre och klokare sen sist och dessutom har tillgång till en bättre studio än tidigare. Men musiken är lika vidöppen, sökande och klichébefirad som tidigare. Helt i Tove Jansons anda med andra ord.

Ett måste för anglofila popnördar!

Tennisälskare

a3843699069_10

Simon Love är alltid full av idéer och infallsrik popmusik. Ganska ofta är han dessutom ganska ful i mun – men vanligen med en typiskt engelsk ironisk vändning. Efter fyra plattor med The Loves kom hans första soloplatta “It Seemed A Good Idea at the Time” förra året. Har ni inte hört den är den en lika bra ide nu som då.
Nu är han tillbaka med en “Tennis Fan” EP som innehåller en tjusigt orkestrerad version av ‘Motherfuckers’ från soloplattan och tre nya 70-talsdoftande, sjaskiga och skruvade poplåtar som det förstås inte går att leva utan!

Glam och lufgitarrer

Glam, feta gitarriff och rock’n’roll-klichéer helt i nivå med någonsin the Sweet, Thin Lizzy eller Slade. Kan det verkligen vara nåt? Ja, absolut, speciellt när det blandas med popkänsla a la T-Rex och härligt grötrimmade nonsenstexter som exempelvis i ‘Mary Jane’:

Mary Jane says she’s having fun
She wants to live with an Italian
In a castle by the edge of Spain
On a hill that doesn’t have a name

Ulysses kommer från turistorten Bath och med den svulstiga produktionen på nya plattan “Law and Order” låter de nästan som en turistattraktion från 70-talet. Men otroligt kul är det och låtarna är genomgående helgjutna så det är bara att kapitulera, sätta på solbrillorna och plocka fram luftgitarren… härlig platta!