Month: Oct 2015

Har du nånsin råkat spela musik från både browsern och iTunes samtidigt på datorn? Jag gör det hela tiden av misstag. ”Lift the Cobweb Veil” av Gothic Chicken låter mycket så.
En kakafoni av brottstycken som inte passar samman. Sen inser man att det trots allt är popmusik – av den där sorten som inte tar sig på så stort allvar utan springer iväg med alla infall som dyker upp.
Resultatet är otroligt lyckat och de klassiska engelsk popingredienserna blandas på ett respektlöst sätt. Om Frank Zappa hade fötts i Dorset hade han kanske gjort nåt sånt här, kanske tillsammans med Robert Wyatt…
Nu är det istället medlemmar från Lucky Bishops, Cheese och Schnauser som strulat ihop denna härliga soppa under ungefär 10 års tid.
Utgivet på Simon Felton’s fina lilla etikett Pink Hedgehog Records.

Skotska Dr Cosmo’s Tape Lab är förmodligen världens bästa popband just nu. “Community Garden Politics” är en ganska komplicerad och berättande låt om utmaningarna med en gemensam trädgård, med en melodi som ögonblickligen sätter sig i huvudet trots att den inte har en särskilt tydlig refräng.
Lite “The Village Green Preservation Society” förstås, men när raden “If you’re going vegetable, please be mine for all your days” dyker upp en halvminut in krockar mina mungipor med öronsnibbarna och jag får på nytt följa med in i en halvgalen värld full av upptåg där det blåser en fräsch vind som får alla tankar på plagiat att fladdra bort som vissna löv. Detta är pop av och för idag, komplett med underbart malplacerade 80-talssyntblippar.

The Butterscotch Cathedral – The Butterscotch Cathedral (LP)

Detta är så bra att plattan borde vara epokgörande, om det inte vore för en enda liten detalj. Den skulle ha kommit ut 1968.
För att allt skulle stämma borde kanske Smile också ha kommit ut 1967 eftersom amerikanska Butterscotch Cathedral tar influenserna från Smile rätt in i den då gryende protoprogen ungefär som engelska Soft Machine gjorde med Sgt. Pepper.
Första sidan upptas av sviten Side A som är ett pärlband av poplåtar sammanfogade av brottstycken som får mig att tänka vietnamkrig. B-sidan bjuder på den korta, trallvänliga “Loud Heavy Sun” samt sviten “Lisa’s Dream” där just Smile känns extra närvarande.
Men nu kom plattan alltså förra veckan och Brian Wilson gav förresten inte ut en återskapad version av Smile förrän 2004.
Man kan tycka att sånt är bagateller eftersom musiken är väldigt bra och låter genuint 1968.
Alternativt noterar man att detta samtidigt låter genuint 2015. Och att vår tid har fortsatt svårt att etablera en egen identitet.

Whyte Horses är en duo från Manchester som spelar skimrande, psykedelisk indie pop. Men det kanske är fel sätt att börja tala om dem. Skivan “Pop Or Not” finns ännu bara i en såkallad private press-utgåva på 100-200 exemplar (uppgifterna varierar). “Pop Or Not” låg först uppe på PledgeMusic men projektet avslutades i förtid av okänd anledning…
Detta är nog ett bättre sätt att börja, här handlar det om att hajpa genom att vara otillgänglig. Och det funkar på mig. Lite förutsägbart inser jag sen, när det går upp för mig att ena halvan av duon är Dom Thomas från samlaretiketten Finders Keepers. Samlarmusik av och för samlare.
Utstuderat och lika genomtänkt som genomdränkt av referenser från pophistorien, inspelat på sliten gammal analog utrustning på ställen som den italienska landsbygden. Temat för plattan: Hur skulle ett ökenpopband låta när de spelar i en mexikansk kyrka?