Alphadukas titellösa sexspårs debut-EP kom redan den 5e augusti, men jag har inte upptäckt den förrän nu. Storögda pophymner som andas ungefär samma luft som tidiga Aztec Camera och Prefab Sprout trots att Aplphaduka hör hemma i södra London.
Musiken är ganska enkelt inspelad och har kvar en känsla av ungdomlig renhet som nästintill ofelbart åker ut med badvattnet efter några år. Detta är inte ett mästerverk, men man kan riktigt höra hur ingredienserna just nu faller på plats. En debut som ger mersmak!!
Även om jag kanske tror att Ian Button driver etiketten Gare du Nord Records mycket för att ge ut sina egna skivor med glampastischgruppen Papernut Cambridge, så har han dessutom släppt en del riktiga pärlor av artister som Ralegh Long och Alex Highton.
Så när jag fick se att pressreleasen för Ben Reed’s nya platta “Station Masters” som släpps idag refererade till artister som Stackridge, The Left Banke, Robert Wyatt och Duncan Browne blev jag väldigt nyfiken.
Matt Weeks och Georgia Rodgers är de enda två som är kvar från 2009 års “Who Dreams Of Hyssop”, men Georgias Norma Winstone-influerade sång och Matts underfundiga klaviaturer gör att det Canterbury-influerade soundet är intakt. Nu har har de invecklade instrumentallåtarna däremot ersatts av försynt jazzpop. Detta är musik med en skör yta som inte gör något väsen av sig. Samtidigt existerar musiken på sina egna villkor på samma sätt som något av North Sea Radio Orchestra.
“Who Dreams Of Hyssop” och “Station Masters” kräver nästan att lyssnas på i följd helt enkelt för att de har så motsatta perspektiv på samma sound. Men som båda är helt underbara. Missa inte!
Helst skulle jag vilja att North Sea Radio Orchestra gjorde tre plattor samtidigt; en med Robert Wyatt-tolkningar, en med improvisationer, och en med komponerad musik.
Nya plattan “Dronne” kombinerar dessa tre komponenter, och kräver därför koncentrerad lyssning att ta sig in i. Detta är inget som förtar njutningen, men samtidigt tycker jag att deras tidlösa och Vernon Elliotskt underfundiga avant-gardism förtjänar att nå ut till en bredare publik. Men med tanke på att titelspåret är en improvisation lär det nog bli svårt.
Först är det inte lätt att begripa varför bandet lyfter fram en låt som av många skulle räknas som utfyllnadsmaterial på det sättet. Men sen klarnar det. Dronne är en flod som rinner genom sydvästra Frankrike och musiken här är ljudet av den floden, det porlar och virvlar och böljar. Tar man bort ett ’n’ får man ‘drone’ och plötsligt rinner tonerna fram som ljudet av en organisk raga.
Ytterligare ett mästerverk från ett av de centrala banden på den underground-scen som vuxit fram efter Cardiacs – och som fortsätter att vara den kanske mest intressanta och nyskapande som finns i England idag.
Efter diverse utgivningsproblem har Snails nu lyckats få ut sin debutplatta “Safe in Silence”. De som händelsevis redan köpt de två singlarna på The Great Pop Supplement kommer att känna igen deras avsiktligt vingliga pop a la Gorky’s Zygotic Mynci och Dan Weltmans emotionellt friställda Syd Barret-sång.
Båda låtarna från andra singeln finns med. Och trots att “Talking to Anthony” på många sätt fångar bandets charm är höjdpunkten på plattan nog ändå öppningsspåret om “Jennifer Jones” som mår dåligt på ett klassiskt poppsykedeliskt sätt.
Plattans övriga spår är även de storögd pop av bästa sort och även om arrangemangen med trumpet, cello, violin och flöjt är välgjorda så balanseras de här och där upp av en lagom ostämd gitarr som nästan är lika bra som på Edward Penfolds “Caulkhead”.
Första singeln med den informativa titeln ‘Our First 7“‘ finns dessutom för gratis nedladdning på Bandcamp om ni missade vinylen.
Popgruppen 