Martin Gordon, från Sparks och Radio Stars, står för hittills bästa Brexit-låten
“So we unscrew the continental shelf
and bring it crashing to the floor
Have no fear about our mental health
the white coat men are at the door
The are taking us away
they’ll be right back for Mrs May”
Edward Penfold’s debut album ‘Caulkhead’ was one of my favourite albums last year and my expectations on the debut by the band that Penfold is a member of were ludicrously high.
That album has now arrived. It is called ‘Flute of the Noodle Bender’ and the group is Taos Humm.
As always is the case in these situations, the album doesn’t live up to those expectations. But for once that may be a good thing, and here’s why.
Both albums start with the same premises; lo-fi, original era psychedelia played by a trio of musicians comprising Sunny-Joe Paradisos, Matt Robbins and Edward Penfold. But from there they go in opposite directions. Whereas the solo album is fuzzy and nostalgic, the group album is angular and abrasive.
In fact, these two albums summarise my (limited, mind you) experience with drugs. ‘Caulkhead’ is a nice trip; pop, Syd Barrett, strange perspectives, weird but not unpleasant smiles. ‘Flute of the Noodle Bender’ on the other hand is a freak out; there are some beautiful albeit primitive moments, such as the fabulous ‘BLUHr’, but suddenly the lenses are turned and your ears are twisted until your brain hurts. There are great hooks – but they stick in your flesh rather than your mind.
But the interesting thing is how the two albums uniquely complement each other. Given my deep admiration for ‘Caulkhead’ that means I will continue exploring ‘Flute of the Noodle Bender.’
And regardless of what I will eventually end up thinking, something quite important is going on here, although exactly what may still be shrouded in mystery. A bit like the modern myth about the “hum” alluded to in the band name.
Required listening.
Det är farligt att köpa skivor bara för att man tycker om konvolutet. Men med Iain Hornals debutplatta ‘The Game Begins With The Lights Out’ vet man bara att det är rätt.
Omslaget visar ett gammalt bröllopsfoto. Men det överdrivna mönstret i parkettgolvet och den märkliga symmetrin i kvinnornas hattar ger ett arrangerat Hipgnosis-intryck och skriker 1976.
Efter några inledande akustiska gitarrstrofer med trevande, ekodränkta röster tonar 70-talspopen fram och bekräftar förväntningarna.
Det hörs tydligt att Iain varit med både 10cc och ELO på turné. En mer obskyr referens skulle annars kunna vara Chris Whites ‘Mouth Music’.
Om man vill peka ut en svaghet låter det ibland för kliniskt. När det blir för polerat, studiofilt och perfekt har musiken en tendens att reduceras till en blank ljudmatta av arenapop.
Men just när koncentrationen vacklar kommer ‘Caledone’ och kopplar järngrepp om lyssnaren. Hornal låter plötsligt mer som Jeff Lynne än Lynne själv och låten är magisk. Sen följer den City Boy-liknande ‘She Doesn’t Have Anyone’ som 1978 hade varit en garanterad hit.
Ändå är det sista låten som gör denna platta till ett måste. ‘Say The Word’ är sex minuter lekfullt progressiv pop i flera sektioner. Drygt två minuter in dyker Matt Berry upp i en djupsinnig nonsensmonolog av bästa Stephen Toast-snitt.
Ytterligare ett par minuter in hörs Kevin Godleys melankoliska sopranröst och klockorna stannar helt. Jag kan knappt andas. Kevin sjunger bara några rader på det sättet, men de innehåller allt. Precis allt.
Det har blivit mycket orkesterpop på sistone. Först den tidigare outgivna ‘On Our Way Home” med Mortimer från 1969. Sedan konserter med Jakob Hellmann och Eggstone, båda med Malmö symfoniorkester fast med olika upplägg. Och nu kommer Meilyr Jones nya singel.
I popmusik används orkestrar nog mest för at förstärka befintliga uttryck; som ett slags ackompanjemang till vad popgruppen redan spelar. Både Mortimer och Eggstone är lysande exempel på att det går att balansera rätt och skapa något unikt. Annars är det nog mycket bling-bling i genren.
Jakob Hellman å andra sidan möter orkestern ensam med gitarr. Han låter därmed orkestern stå för det centrala och nöjer sig med att själv kompa eller kanske emellanåt göra något mindre solostick. Genom att låta sin röst utsättas för ett helt hav av instrument lyckas han skapa en annan sorts magi.
Meilyr Jones gör som Hellman. Men där Hellman är manisk och tar i från tåspetsarna är Meilyr istället melankolisk och återhållsam med rösten. Men resultatet är icke desto mindre magiskt.
Jag fortsätter att spela och älska Meilyr Jones soloplatta ‘2013’ som kom för ganska precis ett år sen – och singeln ‘Watchers’ fortsätter i samma geniala stil med en sex minuter lång orkesterextravagans. Kanske är mina öron trötta på alla samples och söker sig självmant till musik med riktiga akustiska instrument? Kan inte få nog av denna låt just nu!!
Popgruppen 