Glam och lufgitarrer

Glam, feta gitarriff och rock’n’roll-klichéer helt i nivå med någonsin the Sweet, Thin Lizzy eller Slade. Kan det verkligen vara nåt? Ja, absolut, speciellt när det blandas med popkänsla a la T-Rex och härligt grötrimmade nonsenstexter som exempelvis i ‘Mary Jane’:

Mary Jane says she’s having fun
She wants to live with an Italian
In a castle by the edge of Spain
On a hill that doesn’t have a name

Ulysses kommer från turistorten Bath och med den svulstiga produktionen på nya plattan “Law and Order” låter de nästan som en turistattraktion från 70-talet. Men otroligt kul är det och låtarna är genomgående helgjutna så det är bara att kapitulera, sätta på solbrillorna och plocka fram luftgitarren… härlig platta!

Hauntologisk psykedelia

a1037551996_10

Om filmen ‘The Wicker Man’ hade haft ett soundtrack som baserades på psykedelisk rock istället för folk skulle det ha låtit som finska Octopus Syng och inte som Radiohead’s ‘Burn the Witch’.
Precis som på tidigare plattor andas ‘Hollow Ghost/Rochelle Salt’ tidsanda i varje detalj; inspelningen låter helt analog, instrumenten är tidstypiska, produktionen är en studie i 60-talsljud. Musiken har hauntologiska undertoner och en motsvarande letargiskt nedskruvad mystik – men är förstås något helt annat än vad den utger sig för att vara, eftersom äktheten givetvis är konstruerad.
Men trots att det ljudrum Octopus Syng skapar är både tillbakablickande och märkligt stillastående, svänger det friskt om deras popmusik. Jag älskar det. Och ‘Hollow Ghost/Rochelle Salt’ är nog deras bästa platta hittills!

Psykedelisk solskensresa

a1488094579_10

Om man gillar Brittisk psykedelia från 60-talet sista dagar är det svårt att inte avguda The Junipers. På ‘Red Bouquet Fair’ fortsätter de sin lågmälda men ytterst välkomponerade psykedeliska solskensresa från 2012 års ‘Paint the Ground’. Detta är musik som inte på något sätt försöker dölja sina influenser från Beatles, Beach Boys eller Pink Floyd a la ‘San Tropez’ – men som samtidigt är trygg i sin egen identitet och fri från klichéer.
Jag har haft ett recensionsex en dryg månad – och kan lugnt säga ett detta är den platta jag spelat i särklass mest i år. Ett absolut måste och om inte en klassiker så i alla fall en neoklassiker!

Om du säger rock svarar jag pop

Om du säger rock svarar jag pop. Den första singeln jag köpte för egen veckopeng var ‘(Theme From) The Monkees’. Och även om det inte var min första LP så hade jag köpt ‘Headquarters’ innan jag fick ‘Sgt Pepper’ i födelsedagspresent.

Nya Monkees-albumet ‘Good Times’ inspelat av Adam Schlesinger med alla överlevande medlemmar för att fira 50-årsjubileum lyckas skapa en nästan trovärdig 60-talsillusion. Åtminstone om man som jag gärna vill vara barn på nytt ibland.
Men inget nytt i solgasset och Beatles var förstås först med allt. Även deras ‘Free As A Bird’ kom ju långt före det inledande titelspåret med ny sång av Micky Dolenz tillsammans med Harry Nilsson i en inspelning från 1967. Salig Davy Jones finns också med, på Neil Diamond-låten ‘Love To Love’ från inspelningarna för just ‘Headquarters’.

Favoritlåten just nu är annars ‘You Bring the Summer’ av Andy Partridge, trots att den egentligen säger mer om XTC än om the Monkees. Nu ska jag beställa ett japanskt ex av skivan så jag kan få höra den andra Andy Partridge-låten, ‘Love’s What I Want’ som är med som extraspår där!