Category: Uncategorized

Psykedelia utan backspegel

a3586578339_10

När man kan räkna till femton engelskspråkiga psykedeliaband per dussin är det tacksamt med variation. Och med härliga nya plattan “Ordre Et Progres” fortsätter fransmannen Orval Carlos Sibelius att bryta ny mark. Även om mycket tack och lov känns igen från mästerliga “Super Forma” från 2013, är det betydligt mer än språket (franska istället för som tidigare engelska) som har förändrats. En platta som med andra ord lever upp till sin titel.
Jämfört med “Super Forma” är fokus nu mer på lekfull popmusik, men de oväntade melodiska kombinationerna får skivan ändå att framstå som spontant psykedelisk. Däremot saknas fortsatt intresse för att återskapa en ljudbild som existerat tidigare, allra minst 1967. Elektroniska ljud av olika sorter blandas friskt med traditionella trummor, gitarrer och massor av blås. Låtar med sväng och refräng interpoleras med vackra, nästan meditativa stycken eller monotonare partier. Ljudbilden badar ofta i ett sorts varmt reverb men det saknas inte dissonanser och kaotiska infall.
Spår som “Memoire De Forme” och sista låten “Desastres Et Compagnie” är både långa och pretentiöst anlagda, men helt igenom magnifika och aldrig tråkiga. CD-versionen har dessutom två bonusspår som känns lite mer som något från förra plattan, men är därmed också mer genuint psykedeliska än det mesta som nuförtiden stämplas med den etiketten.

10 best albums Q1 2017

Aquaserge – laisse ça être
https://aquaserge.bandcamp.com/album/laisse-a-tre

Ed Dowie – The Uncle Sold
https://lostmap.bandcamp.com/album/the-uncle-sold

Greek Theatre – Broken Circle
https://thegreektheatre1.bandcamp.com/album/broken-circle

Hornal – The Game Begins With The Lights Out

Karda Estra – Infernal Spheres
https://kardaestra.bandcamp.com/album/infernal-spheres

Magnetic Fields – 50 Song Memoir

Once and Future Band – Once & Future Band
https://onceandfutureband.bandcamp.com/alb…/once-future-band

Papernut Cambridge – Cambridge Circus
https://papernutcambridge.bandcamp.com/album/cambridge-circus

M Ross Perkins – M Ross Perkins
https://soundcloud.com/mrossperkins/sets/self-titled-2016

Taos Humm – Flute of the Noodle
https://stolenbodyrecords.bandcamp.com/…/taos-humm-flute-of…

Required, noodle bending listening

a2816910935_10

Edward Penfold’s debut album ‘Caulkhead’ was one of my favourite albums last year and my expectations on the debut by the band that Penfold is a member of were ludicrously high.
That album has now arrived. It is called ‘Flute of the Noodle Bender’ and the group is Taos Humm.

As always is the case in these situations, the album doesn’t live up to those expectations. But for once that may be a good thing, and here’s why.

Both albums start with the same premises; lo-fi, original era psychedelia played by a trio of musicians comprising Sunny-Joe Paradisos, Matt Robbins and Edward Penfold. But from there they go in opposite directions. Whereas the solo album is fuzzy and nostalgic, the group album is angular and abrasive.
In fact, these two albums summarise my (limited, mind you) experience with drugs. ‘Caulkhead’ is a nice trip; pop, Syd Barrett, strange perspectives, weird but not unpleasant smiles. ‘Flute of the Noodle Bender’ on the other hand is a freak out; there are some beautiful albeit primitive moments, such as the fabulous ‘BLUHr’, but suddenly the lenses are turned and your ears are twisted until your brain hurts. There are great hooks – but they stick in your flesh rather than your mind.

But the interesting thing is how the two albums uniquely complement each other. Given my deep admiration for ‘Caulkhead’ that means I will continue exploring ‘Flute of the Noodle Bender.’
And regardless of what I will eventually end up thinking, something quite important is going on here, although exactly what may still be shrouded in mystery. A bit like the modern myth about the “hum” alluded to in the band name.

Required listening.

Ian Hornal gör 10CC

Det är farligt att köpa skivor bara för att man tycker om konvolutet. Men med Iain Hornals debutplatta ‘The Game Begins With The Lights Out’ vet man bara att det är rätt.
Omslaget visar ett gammalt bröllopsfoto. Men det överdrivna mönstret i parkettgolvet och den märkliga symmetrin i kvinnornas hattar ger ett arrangerat Hipgnosis-intryck och skriker 1976.
Efter några inledande akustiska gitarrstrofer med trevande, ekodränkta röster tonar 70-talspopen fram och bekräftar förväntningarna.

Det hörs tydligt att Iain varit med både 10cc och ELO på turné. En mer obskyr referens skulle annars kunna vara Chris Whites ‘Mouth Music’.

Om man vill peka ut en svaghet låter det ibland för kliniskt. När det blir för polerat, studiofilt och perfekt har musiken en tendens att reduceras till en blank ljudmatta av arenapop.

Men just när koncentrationen vacklar kommer ‘Caledone’ och kopplar järngrepp om lyssnaren. Hornal låter plötsligt mer som Jeff Lynne än Lynne själv och låten är magisk. Sen följer den City Boy-liknande ‘She Doesn’t Have Anyone’ som 1978 hade varit en garanterad hit.

Ändå är det sista låten som gör denna platta till ett måste. ‘Say The Word’ är sex minuter lekfullt progressiv pop i flera sektioner. Drygt två minuter in dyker Matt Berry upp i en djupsinnig nonsensmonolog av bästa Stephen Toast-snitt.
Ytterligare ett par minuter in hörs Kevin Godleys melankoliska sopranröst och klockorna stannar helt. Jag kan knappt andas. Kevin sjunger bara några rader på det sättet, men de innehåller allt. Precis allt.

Pop för orkester: Meilyr Jones

Det har blivit mycket orkesterpop på sistone. Först den tidigare outgivna ‘On Our Way Home” med Mortimer från 1969. Sedan konserter med Jakob Hellmann och Eggstone, båda med Malmö symfoniorkester fast med olika upplägg. Och nu kommer Meilyr Jones nya singel.

I popmusik används orkestrar nog mest för at förstärka befintliga uttryck; som ett slags ackompanjemang till vad popgruppen redan spelar. Både Mortimer och Eggstone är lysande exempel på att det går att balansera rätt och skapa något unikt. Annars är det nog mycket bling-bling i genren.

Jakob Hellman å andra sidan möter orkestern ensam med gitarr. Han låter därmed orkestern stå för det centrala och nöjer sig med att själv kompa eller kanske emellanåt göra något mindre solostick. Genom att låta sin röst utsättas för ett helt hav av instrument lyckas han skapa en annan sorts magi.
Meilyr Jones gör som Hellman. Men där Hellman är manisk och tar i från tåspetsarna är Meilyr istället melankolisk och återhållsam med rösten. Men resultatet är icke desto mindre magiskt.

Jag fortsätter att spela och älska Meilyr Jones soloplatta ‘2013’ som kom för ganska precis ett år sen – och singeln ‘Watchers’ fortsätter i samma geniala stil med en sex minuter lång orkesterextravagans. Kanske är mina öron trötta på alla samples och söker sig självmant till musik med riktiga akustiska instrument? Kan inte få nog av denna låt just nu!!

Ur Apple’s arkiv: Mortimer

Om ny musik av denna kaliber kommit hade den direkt kultförklarats. Men nu är det bara skivan som är ny och kultförklaringen lär tyvärr utebli.
Att lyssna på ‘On Our Way Home’ av Mortimer är att bokstavligen att stiga rätt in i en tidskapsel. Skivan spelades in 1969 och nästan ett halvt århundrade senare kommer den nu äntligen ut.

60-talet är plötsligt här i rummet, jag andas in det genom näsborrarna och fyller lungorna. Det finns en nästan kusligt förstärkt känsla av rumslig närvaro när den ännu nyfiket ungdomliga popmusiken nu väcks ur sin törnrosasömn.

Sommaren 1968 tog sig Mortimers trummis Guy Masson objuden in på en hotellfest i New York och lyckades få ett exemplar av debut-LP:n överlämnat till en av gästerna; John Lennon. När bandet sedan åkte till London ett halvår senare stegade de upp till Apple Records och fick mot alla odds skivkontrakt.

Så går det till när drömmar blir sanna.

Men drömmar är opålitliga. Plötsligt tar de oväntat mardrömslika vändningar.

Under namnet Teddy Boys hade Mortimer spelat in en skiva redan 1966 men utgivningen stoppades när skivbolaget köptes upp av en man vid namn Allen Klein. När Mortimer är klara med sin skiva för Apple tar samme Klein över som chef och stoppar utgivningen igen.

Det blev slutet för Mortimer. Masson dyker upp på Van Morrisons ‘Moondance’ men i övrigt spelar medlemmarna aldrig in något igen. Endast basisten Tony Van Benschoten är kvar i livet när skivan nu kommer ut.

Och vilken skiva! Mortimers akustiska folkpop har här förstärks med honungslena stråkar, klagande körer, maffiga blåssektioner, afrikanska rytmer och den allra bästa analoga inspelningsutrustning som fanns att få för pengar. Musiken är välskriven, välspelad, välarrangerad och andas popsike i varje penseldrag.

Det är bara Paul McCartneys inledande ‘On Our Way Home’ som inte riktigt håller måttet. Mortimer var inte heller nöjda, men man säger inte nej till en låt av Macca när man har kontrakt med hans skivbolag och produceras av hans flickväns brorsa.
Beatles gav senare ut låten som “Two of Us” och deras version är överlägsen.

Så hoppa över första spåret. Men i övrigt är detta en otrolig skiva som ingen popälskare får missa. Släpps 17e mars på RPM.

Once and future band gör progressiv pop

a0902879196_10

Ibland känns det som jag håller på att drunkna i all såkallat psykedelisk musik som sköljer över oss nuförtiden. I år är det 50 år sen “the summer of love” – och, visst, jag älskar psykedelia, och det är klart att vi ska fira detta. Men därifrån till att i princip alla band med självaktning måste kalla sig för psykedeliska 50 år senare är lite väl magstarkt. Numera gillar jag nya band trots att de är psykedeliska och inte på grund av det.

Ett sånt exempel är Once & Future Band från Oakland i närheten av San Francisco. Deras ‘Brain EP’ från 2014 var lovande och kombinerade sin psykedelia med prog på ett ganska ambitiöst sätt som i progrockens psykedeliabaserade rehabilitering är helt rumsrent idag.

Men deras debutplatta som nu kommit är något helt annat. Den tillhör en 70-talsgenre som är så bortglömd att den inte ens retrospektivt har fått ett namn, mer än i Japan där den kallas “Modern Pop” och som innefattar band som Klaatu, 10 CC, ELO, Fickle Pickle, Be Bop Deluxe, ja kanske också Badfinger och till och med Steely Dan. Progressiv pop skulle jag kalla genren om jag fick välja.

‘Once & Future Band’ är full av ljud och musiken byter hela tiden infall och karaktär, men inte på ett flummigt sätt utan väldigt handgripligen, med tvära kast. Många av låtarna innehåller flera meloditeman och lyssningsupplevelsen är lite som att sitta mitt i ett musikaliskt pussel. Ofta kan det låta väluppfostrat och överproducerat, men plötsligt vänder musiken in i en surrealistisk brygga, ner i ett Alice-i-underlandskaninhål för att slutligen samla sig i en jazzig avslutning.
Ja, jag tycker detta är fantastiskt bra. Plattans yvighet tonas ner lite efter de inledande spåren och låter då kanske mer som ett Steely Dan som spelar Queen-låtar än ett kokainspeedat 10 CC som lever rövare i studion. Men det är ändå så bra att jag utan att tveka ett ögonblick ställer den bredvid The Blood Rush Hours ‘And then… The Unthinkable Happened’ från 2014 som jag annars håller för det moderna mästerverket i denna tyvärr annars så omoderna favoritgenre.

Missa inte!

Hej kyckling!

Stephen EvEns heter egentligen Stephen Gilchrist och hans anspråk på att vara husgud i mitt hem bygger på att han under en decembervecka 2004 var trummis i Cardiacs. Kan man bygga såna anspråk på en enda vecka? För min del räcker det! (Att han mest är känd som trummis åt Graham Coxon är ovidkommande.)

“Bonjour Poulet” – alltså något i stil med “Hej kyckling” – är hans debut under någotsånär eget namn, trots att han gjort två skivor tidigare som Stuffy / the Fuses.

Inte helt oväntat öppnar plattan med några skruvade rader direkt från Tim Smiths melodiburk. Men även om Cardiacs fortsätter dyka upp som influens både här och där är detta främst ett ganska lågmält och skrangligt gitarrpoppalbum med självironiskt vardagsbittra texter om livets missförstånd och missöden.

Omslagstexten summerar ganska bra Stephens livsfilosofi: “I should have kept notes on who and where. I should have paid more attention at school. I should have been a better person. ” Samtidigt som han lovar att han ska försöka förbättra sig vet vi att det inte blir av.

Här finns inte mycket till polerade ytor och glamour. Produktionen anstränger sig inte heller för att skyla över eventuella skavanker. Men det behövs förstås inte. Låtmaterialet är både varierat och starkt, och Stephen vet precis hur en balansakt av det här slaget går till. Hans bakvända charm firar hela tiden triumfer.
Ungefär som hos John Otway är humorn lika dum som kul och jag kan inte hålla tillbaka skrattet när jag läser informativa snuttar som: “All songs recorded between now and then.”

En helt nödvändig skiva alltså, som förstås finns på Bandcamp, eller ännu hellre direkt från onophonic.com.

Däremot måste jag avsluta med en länk till videon för låten “Evil Twins” med sagolika Jo Spratley som terapeut.

National Health i slow motion

a4220728961_10

Anledningen till att jag fortsätter skriva dessa skivrecensioner som få läser kanske är terapeutisk. En artistintervju i Strange Days Magazine är enkel att göra och ger mig tiotusentals läsare. Men skivrecensioner är svårt – och de skivor jag lyssnar mest på är allra svårast att skriva om.

“Il misantropo felice” av Brežnev Fun Club är den platta jag lyssnat i särklass mest på sen den kom för två år sen och den lyckades jag aldrig få ur mig ett vettigt ord om.
Hittills i år finns det ingen skiva som snurrat lika mycket som “Infernal Spheres” av Karda Estra och jag vet redan från början att jag inte kan uttrycka i ord varför det är så.

Det får bli stödord istället.

Cardiacs – ett av världens 12 underverk. Redan att Kavus Torabi ger ut Karda Estra på etiketten Believers Roast gör dem en del av post-Cardiacs-scenen med artister som Stars In Battledress, North Sea Radio Orchestra, William D Drake, Arch Garrison och Knifeworld. Jag avgudar dem alla, urskiljningslöst.

Canterbury – den musikgenre som jag gillar mest av alla. När en vän till mig sa att “Infernal Spheres” låter som en långsam version av National Health tänkte jag “ja, exakt så är det!”

Engelsk TV – gamla engelska TV-serier är bäst. Men även om hauntology är helt OK som musikgenre, så låter musiken bara i undantagsfall låter som Ghost Box-banden. I verkligheten är det högt och lågt, inte bara serier som “Children of the Stones” eller “The Owl Service”. Det finns exempelvis även “The Wombles” eller barnserier som har fått musikalisk språkdräkt av Vernon Elliot. Inte ens “Dr. Who” är uteslutande ljudsatta av BBC Radiophonic Workshop.
Men “Infernal Spheres” täcker hela detta spektrum. Högt och lågt. Övernaturligt och trivialt. Konstiga ljud och trallvänligt. Samtidigt förpassat till en annan dimension.

Detta blev inte mycket till recension. Snälla, lyssna på “Infernal Spheres” själv istället.