Efterlängtat mästerverk

R-9116811-1475065719-4223.jpeg

Helst skulle jag vilja att North Sea Radio Orchestra gjorde tre plattor samtidigt; en med Robert Wyatt-tolkningar, en med improvisationer, och en med komponerad musik.

Nya plattan “Dronne” kombinerar dessa tre komponenter, och kräver därför koncentrerad lyssning att ta sig in i. Detta är inget som förtar njutningen, men samtidigt tycker jag att deras tidlösa och Vernon Elliotskt underfundiga avant-gardism förtjänar att nå ut till en bredare publik. Men med tanke på att titelspåret är en improvisation lär det nog bli svårt.

Först är det inte lätt att begripa varför bandet lyfter fram en låt som av många skulle räknas som utfyllnadsmaterial på det sättet. Men sen klarnar det. Dronne är en flod som rinner genom sydvästra Frankrike och musiken här är ljudet av den floden, det porlar och virvlar och böljar. Tar man bort ett ’n’ får man ‘drone’ och plötsligt rinner tonerna fram som ljudet av en organisk raga.

Ytterligare ett mästerverk från ett av de centrala banden på den underground-scen som vuxit fram efter Cardiacs – och som fortsätter att vara den kanske mest intressanta och nyskapande som finns i England idag.

Storögd snigelpop

a2809526328_10

Efter diverse utgivningsproblem har Snails nu lyckats få ut sin debutplatta “Safe in Silence”. De som händelsevis redan köpt de två singlarna på The Great Pop Supplement kommer att känna igen deras avsiktligt vingliga pop a la Gorky’s Zygotic Mynci och Dan Weltmans emotionellt friställda Syd Barret-sång.
Båda låtarna från andra singeln finns med. Och trots att “Talking to Anthony” på många sätt fångar bandets charm är höjdpunkten på plattan nog ändå öppningsspåret om “Jennifer Jones” som mår dåligt på ett klassiskt poppsykedeliskt sätt.
Plattans övriga spår är även de storögd pop av bästa sort och även om arrangemangen med trumpet, cello, violin och flöjt är välgjorda så balanseras de här och där upp av en lagom ostämd gitarr som nästan är lika bra som på Edward Penfolds “Caulkhead”.

Första singeln med den informativa titeln ‘Our First 7“‘ finns dessutom för gratis nedladdning på Bandcamp om ni missade vinylen.

Pop med hantverk

a3168374640_10

We used to make things härligt bittersöta poplåtar har dykt upp här och där på Youtube i åratal. Idag släpps äntligen deras album och det lever helt upp till förväntningarna.

Även om detta skulle kunna beskyllas för att vara överorkestrerad adult oriented pop och referenser till band som The Feeling och The Divine Comedy är lätta att göra, är detta varken strömlinjeformad plastförpackning eller vitsighet för sin egen skull.

Istället är detta musik från ett London som alltmer gentrifieras och förytligas – men som också vet att det fanns en tid när londonborna faktiskt tillverkade saker och inte bara ägnade sig åt finanserna. På samma sätt vill musiken här vara “på riktigt”. Hantverket är viktigt både vad det gäller komposition och utförande. Texterna måste handla om något också. På den resan finns inga genvägar och bandet har uppenbart slitit för att nå hit. Resultatet är i all fall helt briljant!

Höga förväntningar på Foreverland

“Promenade” av Neil hannon’s Divine Comedy tycker jag var 90-talets bästa platta. Skruvad, oslipat storslagen pop med en allvarlig grundton. Allt Neil Hannon rörde vid på den tiden förvandlades på något sätt till guld; från Michael Nyman-covers till unika egensinnigheter som låten “Book Lovers”.

Sen försvann midaskänslan även om Divine Comedy fortsatte att göra välsvarvad orkesterpop.

Men så gav Hannon ut två sanslöst ohämmade cricketpopplattor tillsammans med Thomas Walsh (Pugwash) under det hysteriskt välfunna namnet Duckworth Lewis Method och det kändes som om gnistan tändes på riktigt igen.

Mina förväntningar var därför skyhöga på nya “Foreverland” – första platta av Divine Comedy på sex år.

Kanske då inte så konstigt att de inte riktigt infrias. Låtarna är bra och allt sitter som en smäck, men fyndigheterna staplas kanske lite för tätt och känns kanske inte särskilt farliga.

Men mot plattans slut faller ÄNTLIGEN bitarna på plats. “Other Lives” börjar som ytterligare en smörig ballad om att inte vara oskuld när man träffas. Melodrama och stråkar som gnider i bakgrunden. Men så plötsligt tröttnar Neil mitt i en refräng och låten stoppar tvärt med ett “bla bla bla”. Helt genialt. Känslan av eufori håller i sig i den studsande kärlekspopsång som avslutar en platta som i alla fall är den bästa sen “Fin De Siècle”.

Deluxe-utgåvan innehåller dessutom kammarpopoperan “In May” som i sig är värd hela inträdesbiljetten. Med bara stråkar, piano och Neil Hannons röst påminner den nästan lite om extraskivan som följde med “Promenade”!

Martin Newells oförtjänt bortglömda

a3104796338_10

Kan en oförtjänt bortglömd artist ha gjort en skiva som inom ramen för artistens produktion är oförtjänt bortglömd? Om artisten heter Martin Newell skulle skivan isåfall vara 1989 års “Lizardland” med den kortlivade duon Brotherhood of Lizards tillsammans med Nelson innan denne blev scoutad till New Model Army.
Om ni gillar Newell men missat denna skiva är det bara att gratulera för nu ger Captured Tracks ut den igen. Precis som förra återutgåvan, 2012 års CD-R på Kool Kat, är det alltså en amerikansk utgåva. Jag förmodar att denna klassas som power pop i USA; men även om produktionen här är bättre och ljudbilden mer genomarbetad än på 90% av Newells produktion, låter det fortfarande demo snarare än studioproduktion, och särskilt mycket power går inte att hitta nånstans. Nu gör det ju inget eftersom låtmaterialet är både sublimt och inspirerat; empowered pop vore en mer passande etikett.
Men trots att “Lizardland” kanske är den platta som ljudmässigt närmar sig Newells fantastiska “The Greatest Living Englishman” mer än någon annan av hans plattor och därmed är oförtjänt bortglömd, låter det faktiskt som bäst när det låter som sämst: Precis som på Kool Kat-utgåvan finns nämligen den eponyma debutkassetten med, inspelad hemma i Wivenhoe 1988 med samma låtar på båda sidor och med ett ljud som saknar både bas och mellanregister samtidigt som diskanten skorrar. Men detta är Martin Newells rätta element och den finess som saknas i produktionen återfinns med råge i låtarna. Refränger som biter sig fast snabbt som någonsin McCartneys och magiskt popkänsliga melodier. Denna debutkassett är i sig ett litet mästerverk och är oförtjänt bortglömd t.o.m. i Brotherhood of Lizards lilla katalog!

Omistlig Viv Stanshall

a0642651252_10

Efter att Bonzo Dog Doo-Dah Band splittrades 1970 bildade Vivian Stanshall några kortilivade grupper som aldrig fastnade på vinyl av större format än någon enstaka 7-tummare.
biG GRunt var en sån grupp och den innehöll även Bonzos-medlemmarna Dennis Cowan och Roger Ruskin Spear. Nu gör biG GRunt sin grymt (avsiktlig ordvits) försenade vinyldebut på Mega Dodo i form av en John Peel session inspelad den 16e mars 1970.
Fyra låtar (varav två tidigare inspelade med the Bonzos) som svänger från country via music hall till prog rock, kryddade med typiskt vansinniga Stanshall-texter.
En del av detta har funnits tillgängligt på bootlegs tidigare, men denna gång är ljudet mastrat direkt från BBCs original.
Omistligt!!

Summer av Sumner

a2656423934_10

Efter Paul Sumners bitvis väldigt vackra och känslosamma men kanske lite ojämna debutplatta “A World Of Horses” 2004 är det verkligen på tiden för en uppföljare, och nu har den landat!
Det lätta handlaget, de spröda popmelodierna och den lantliga luften från nordvästra England känns igen från debuten, men allt är snäppet bättre. Produktionen känns dessutom samtidigt organisk och lagom excentrisk.
Om ni liksom jag saknar Bob Whites Milk and Honey Band, är det bara att tacka och ta emot. Precis som med the Milk and Honey Band finns dessutom en XTC-koppling även om det inte är Andy Partridge som är i farten; istället gästar Dave Gregory på gitarr.