Lantlig psykedelia

Walesiska Soft Hearted Scientists nya, “Golden Omens” släpptes i fredags. Med 26 låtar som i maklig takt brer ut sig över två skivor är det ett perfekt album för lata och regniga söndagar som idag.

Deras lantliga psykedelia befinner sig någonstans i gränslandet mellan sömn och uppvaknande och blandar fuzziga instrumentalpartier med tillbakalutade refränger. Resultatet blir en suggestiv rymdpop som lyckas vara monotont suggestiv utan att direkt låna uttryck från krautrocken eller hemfalla åt 60-talspastischer. Istället hörs klara influenser av band som Super Furry Animals.

Bara att luta sig tillbaka och njuta!

Lilla My i Cardiff

a1425714307_10

Sommaren är här och kunde vara lite varmare – men i övrigt kan det inte bli bättre eftersom mumintrollen i Cardiff som kallar sig Little My tillfälligt återförenats för att ge ut ett helt album med både uppfräschat gammalt material och nya låtar.

“Beeps” kom redan i maj, men är ändå årets sommarplatta, bräddfylld som den är av naiv och trallvänlig amatörpop av allra bästa märke. OK, det hörs att bandet har blivit några år äldre och klokare sen sist och dessutom har tillgång till en bättre studio än tidigare. Men musiken är lika vidöppen, sökande och klichébefirad som tidigare. Helt i Tove Jansons anda med andra ord.

Ett måste för anglofila popnördar!

Tennisälskare

a3843699069_10

Simon Love är alltid full av idéer och infallsrik popmusik. Ganska ofta är han dessutom ganska ful i mun – men vanligen med en typiskt engelsk ironisk vändning. Efter fyra plattor med The Loves kom hans första soloplatta “It Seemed A Good Idea at the Time” förra året. Har ni inte hört den är den en lika bra ide nu som då.
Nu är han tillbaka med en “Tennis Fan” EP som innehåller en tjusigt orkestrerad version av ‘Motherfuckers’ från soloplattan och tre nya 70-talsdoftande, sjaskiga och skruvade poplåtar som det förstås inte går att leva utan!

Glam och lufgitarrer

Glam, feta gitarriff och rock’n’roll-klichéer helt i nivå med någonsin the Sweet, Thin Lizzy eller Slade. Kan det verkligen vara nåt? Ja, absolut, speciellt när det blandas med popkänsla a la T-Rex och härligt grötrimmade nonsenstexter som exempelvis i ‘Mary Jane’:

Mary Jane says she’s having fun
She wants to live with an Italian
In a castle by the edge of Spain
On a hill that doesn’t have a name

Ulysses kommer från turistorten Bath och med den svulstiga produktionen på nya plattan “Law and Order” låter de nästan som en turistattraktion från 70-talet. Men otroligt kul är det och låtarna är genomgående helgjutna så det är bara att kapitulera, sätta på solbrillorna och plocka fram luftgitarren… härlig platta!

Hauntologisk psykedelia

a1037551996_10

Om filmen ‘The Wicker Man’ hade haft ett soundtrack som baserades på psykedelisk rock istället för folk skulle det ha låtit som finska Octopus Syng och inte som Radiohead’s ‘Burn the Witch’.
Precis som på tidigare plattor andas ‘Hollow Ghost/Rochelle Salt’ tidsanda i varje detalj; inspelningen låter helt analog, instrumenten är tidstypiska, produktionen är en studie i 60-talsljud. Musiken har hauntologiska undertoner och en motsvarande letargiskt nedskruvad mystik – men är förstås något helt annat än vad den utger sig för att vara, eftersom äktheten givetvis är konstruerad.
Men trots att det ljudrum Octopus Syng skapar är både tillbakablickande och märkligt stillastående, svänger det friskt om deras popmusik. Jag älskar det. Och ‘Hollow Ghost/Rochelle Salt’ är nog deras bästa platta hittills!

Psykedelisk solskensresa

a1488094579_10

Om man gillar Brittisk psykedelia från 60-talet sista dagar är det svårt att inte avguda The Junipers. På ‘Red Bouquet Fair’ fortsätter de sin lågmälda men ytterst välkomponerade psykedeliska solskensresa från 2012 års ‘Paint the Ground’. Detta är musik som inte på något sätt försöker dölja sina influenser från Beatles, Beach Boys eller Pink Floyd a la ‘San Tropez’ – men som samtidigt är trygg i sin egen identitet och fri från klichéer.
Jag har haft ett recensionsex en dryg månad – och kan lugnt säga ett detta är den platta jag spelat i särklass mest i år. Ett absolut måste och om inte en klassiker så i alla fall en neoklassiker!

Om du säger rock svarar jag pop

Om du säger rock svarar jag pop. Den första singeln jag köpte för egen veckopeng var ‘(Theme From) The Monkees’. Och även om det inte var min första LP så hade jag köpt ‘Headquarters’ innan jag fick ‘Sgt Pepper’ i födelsedagspresent.

Nya Monkees-albumet ‘Good Times’ inspelat av Adam Schlesinger med alla överlevande medlemmar för att fira 50-årsjubileum lyckas skapa en nästan trovärdig 60-talsillusion. Åtminstone om man som jag gärna vill vara barn på nytt ibland.
Men inget nytt i solgasset och Beatles var förstås först med allt. Även deras ‘Free As A Bird’ kom ju långt före det inledande titelspåret med ny sång av Micky Dolenz tillsammans med Harry Nilsson i en inspelning från 1967. Salig Davy Jones finns också med, på Neil Diamond-låten ‘Love To Love’ från inspelningarna för just ‘Headquarters’.

Favoritlåten just nu är annars ‘You Bring the Summer’ av Andy Partridge, trots att den egentligen säger mer om XTC än om the Monkees. Nu ska jag beställa ett japanskt ex av skivan så jag kan få höra den andra Andy Partridge-låten, ‘Love’s What I Want’ som är med som extraspår där!