Popgruppen

The Butterscotch Cathedral – The Butterscotch Cathedral (LP)

Detta är så bra att plattan borde vara epokgörande, om det inte vore för en enda liten detalj. Den skulle ha kommit ut 1968.
För att allt skulle stämma borde kanske Smile också ha kommit ut 1967 eftersom amerikanska Butterscotch Cathedral tar influenserna från Smile rätt in i den då gryende protoprogen ungefär som engelska Soft Machine gjorde med Sgt. Pepper.
Första sidan upptas av sviten Side A som är ett pärlband av poplåtar sammanfogade av brottstycken som får mig att tänka vietnamkrig. B-sidan bjuder på den korta, trallvänliga “Loud Heavy Sun” samt sviten “Lisa’s Dream” där just Smile känns extra närvarande.
Men nu kom plattan alltså förra veckan och Brian Wilson gav förresten inte ut en återskapad version av Smile förrän 2004.
Man kan tycka att sånt är bagateller eftersom musiken är väldigt bra och låter genuint 1968.
Alternativt noterar man att detta samtidigt låter genuint 2015. Och att vår tid har fortsatt svårt att etablera en egen identitet.

Whyte Horses är en duo från Manchester som spelar skimrande, psykedelisk indie pop. Men det kanske är fel sätt att börja tala om dem. Skivan “Pop Or Not” finns ännu bara i en såkallad private press-utgåva på 100-200 exemplar (uppgifterna varierar). “Pop Or Not” låg först uppe på PledgeMusic men projektet avslutades i förtid av okänd anledning…
Detta är nog ett bättre sätt att börja, här handlar det om att hajpa genom att vara otillgänglig. Och det funkar på mig. Lite förutsägbart inser jag sen, när det går upp för mig att ena halvan av duon är Dom Thomas från samlaretiketten Finders Keepers. Samlarmusik av och för samlare.
Utstuderat och lika genomtänkt som genomdränkt av referenser från pophistorien, inspelat på sliten gammal analog utrustning på ställen som den italienska landsbygden. Temat för plattan: Hur skulle ett ökenpopband låta när de spelar i en mexikansk kyrka?

Magiskt bra Glasgow-pop från Marco Rea som i vanliga fall spelar i The Wellgreen och hjälper Euros Childs med gitarr. Inget nytt men sanslöst inspirerat, årets bästa kassett!

Med tanke på att det var fem år sen sist och att Gustav Ejstes nyligen var en av huvudpersonerna bakom “supergruppen” Amasons debutplatta Sky City låter Allas Sak väldigt mycket som Dungen alltid har gjort.
Kanske låter det mer Dungen än någonsin. Musiken har ytterligare renodlats i sina två huvudkomponenter: Å ena sidan fyndigt melodiösa poplåtar med Gustavs välartikulerade röst i förgrunden och å den andra kosmiska jam med trollskogsflöjt och Reine Fiskes nästintill metafysiskt vandrande gitarrsolon.
Upplevelsen blir som resultat till en början osammanhängande, och det krävs några lyssningar för att sortera intrycken. Men så kommer ögonblicket när delarna smälter samman och Allas Sak framstår som något av en svensk klassiker.

Fredag igen, äntligen!
Men den som är lite sliten på söndag morgon rekommenderar jag Simon Feltons nya soloplatta fylld av popmusik som är lenare än en Treo i ett glas vatten. Botar huvudvärken lika effektivt och är helt gratis dessutom.
Ska erkänna att jag ändå skickade över £10 i förhoppningen att det kan bidra till ytterligare en platta med Simons härliga band, Garfields Birthday.

Coconut Summer Drop-In 432 spelades in väldigt snabbt eftersom Glasgow-duon Dr Cosmo’s Tape Lab kommer att vara engagerade på olika håll och inte kan spela mer under året. Att det gick snabbt hörs, detta är ingen platta för perfektionister, utan för dem som gillar att drömma om stranden utan att riktigt orka ta sig dit trots att den bara är en halvtimme bort och sommaren fortfarande hänger kvar i luften.
Vad vi serveras här är Beach-Boys-loppis-lounge-pop med enkla men härliga melodier, stämsång och en hel del charmiga knasigheter, som exempelvis sista låten “Guiseppe e Franca”. Vad i helsike den låten är för nåt har jag ingen aning om…
Men jag älskar detta!

Heter det verkligen drömpop på svenska? När jag sitter och lyssnar på skotten C Duncan’s debutplatta ”Architect” tycker jag nog att det borde översättas henrumspop istället. Storvulet. Sakralt. Pillat med oändligt mycket på datorn. Förvisso både drömskt och pop. Och naivt på ett heltigenom oemotståndligt sätt. Det stora allvaret sådär klaustrofobiskt men otvunget som det är förbehållet ungdomen.
Plattan släpps den 17e juli på FatCat Records och är tveklöst en stor händelse.

Har just fått ett recensionsex av William D Drakes nya skiva Revere Reach. Vilken högtidsstund det är att lyssna. Kalla det stor konst om ni vill, och jag tänker inte ens bry mig om ni gör det med ett hångrin.
Drake började sin karriär i pronkbandet Cardiacs och har fortsatt staka ut en egen väg med ett unikt vardagsfilosofiskt anslag som jag mest bara kan likna vid Kevin Ayers. Årets skiva? Spelar det nån roll? Utom tävlan i alla fall!!
Släpps 15e juni, förhandsbeställ ett ex från Onophonic. Och njut av denna låt från plattan under tiden:

Nummer 188 av japanska musiktidningen Strange Days kommer ut i Japan idag, och jag gläder mig åt att ha bidragit med en mastodontartikel på bortåt 8 sidor om Dr Cosmo’s Tape Lab trots att bandet är minst lika okänt där som här.
Dr Cosmo’s Tape Lab spelar bisarr 60-talsinfluerad pop med mycket lo-fi attityd och nya konceptplattan “Beyond the Silver Sea” handlar om behovet av mer nonsens i tillvaron. Rekommenderas varmt!

Bröderna Brewis från Sunderland i nordöstra England fortsätter att förvandla allt de tar i till guld.
Till Record Store Day 2015 släppte de som Field Music en LP med filmmusik gjord till dokumentärfilmen Drifters från 1929 om sillfiskare från Shetlandsöarna. Live framförs verket med ryggen mot publiken och ögonen på filmduken, så kanske är bilden en viktig komponent, men för min del funkar detta konstiperade kammarpopsoundtrack väldigt bra på egen hand.
Bara några dagar tidigare kom dessutom Slug’s debutplatta Ripe, inspelad av, med och hos bröderna Brewis. Även om Ian Black står för bandledarskapet, känns Field Music igen på den hopknycklat ryckiga spelstilen, de funktionella arrangemangen och de snygga harmonierna. Här är lekhumöret dessutom i topp!