Category: Uncategorized

“Broken Circle” är platta två av fyra för svenska duon Greek Theatre. Enligt legenden skrev Sven Fröberg och Fredrick Persson musiken till just fyra plattor under några ytterst kreativa sommarmånader 2009. Och när de fyra plattorna är gjorda är det slut.

Om första plattan “Lost Out At Sea” var psykedeliskt förankrad utanför den kaliforniska västkusten och guppade mjukt men episkt i brisen, känns det som nya plattan ger sig ut på djupare vatten.
De episka inslagen är tydligare, musiken är otroligt välarrangerad och blir till en serie musikaliska smekningar. Dynamiken är som ebb och flod; bitvis är det sparsmakat, nästintill tyst, och andra gånger är det riktiga crescendon. Nyttigt motgift till all bullrigt hårdkomprimerad musik som omger oss.

Amerikanen M Ross Perkins debut har DNA direkt från artister som Emitt Rhodes och Harry Nilsson. Det mesta andas sent 60-tal eller tidigt 70-tal. Ska man hitta moderna referenser får det bli David Grahame eller 8×8. Trots amerikansk dialekt går det alltså lika bra att peka på en engelsk grupp som Badfinger eller varför inte Tony Hazzard.

Perkins spelar och sjunger allt själv, men det låter inte alls pojkrumsburkigt. På ytan amatörmässigt kanske, men i själva verket hur proffsigt som helst, lite som “Ram” av Paul McCartney.

I början av 1900-talet fanns i England en subversiv och fiktiv konstnärlig sammanslutning kallad Papernut Cambridge som av myndigheterna misstänktes vara en täckmantel för annan operativ verksamhet.
Under kalla kriget görs försök att infiltrera ett påstått spionnätverk som går under namnet Gare Du Nord.

En brittisk spion blir kär i en kvinnlig rysk spion han skuggar; de möts av misstag på en konsert med Papernut Cambridge. Hon dör sedan mystiskt och den brittiske spionen inser att MI6 ligger bakom.
Samtidigt står Gare Du Nord Records kontor under konstant bevakning av engelska underrättelsetjänsten, fotografier på byggnaden samt på personer som kommer och går sparas i deras arkiv.

Det hann egentligen inte ens bli 2017 innan 2017 års bästa pop-platta kom. Anledningen är att Paul Steels fortsättning på 2007 års April & I, nu med tillägget Carousel Kites är ett Pledge Music-projekt. För oss som varit med och finansierat fanns filerna därför tillgängliga redan i mellandagarna, även om skivan ännu inte kommit.

Om man som jag har nördat in sig på klassisk engelsk pop är Paul Steel inget nytt namn. Som 20-åring dök han 2007 upp från ingenstans oh släppte två väldigt bra Beatles/Beach Boys-influerade plattor.

2016 har kanske varit ett dåligt år på många sätt. Men musikaliskt har det varit fantastiskt. Här är mina favoriter.

The Chemistry Set – The Endless More And More
Knifeworld – Bottled Out of Eden
Lemon Twigs – Do Hollywood
Meilyr Jones – 2013
The Junipers – Red Bouquet Fair
North Sea Radio Orchestra – Dronne
Edward Penfold – Caulkhead
The Sea Nymphs – On the Dry Land
Sternpost – Statues Asleep
Van der Graaf Generator – Do Not Disturb

Ralegh Long är så tyslåten på egen hand att man nästan inte kan förstå att han också spelar i glampoppiga Papernut Cambridge. Men precis som Papernut Cambridge – och de flesta andra artisterna på Gare Du Nord – är Ralegh Long tydligt influerad av 70-talet.
Idag har han släppt en gratis out-take från sin senaste EP, ”We are in the Fields”. Missa inte!

Thomas White från Electric Soft Parade fortsätter att utföra stordåd, nu som The Fiction Aisle. En ny singel släpptes just idag. Den är fantastisk bra, och dessutom är det fritt att betala precis vad man vill – eller inget alls om man nu så vill.
Missa inte!

Petter Herbertsson från Testbild! släppte en väldigt fin EP som Sternpost för några år sen, och nu kommer ett helt album. Om jag förstår det hela rätt har “Statues Asleep” till viss del inspirerats av vykortet på omslaget, en bild på ett stadshus i någon svensk stad. Fotografen verkar inte ha begripit att blixt inte fungerar på avstånd och därför är hotellet totalt underexponerat; det tornar upp sig som en stiliserad Noaks ark. Blixtljuset har hamnat på en blomsterrabatt i förgrunden och en (förmodat sovande) staty syns till vänster. Totalintrycket är overkligt men inte alls kusligt, trots mörkret.

Alphadukas titellösa sexspårs debut-EP kom redan den 5e augusti, men jag har inte upptäckt den förrän nu. Storögda pophymner som andas ungefär samma luft som tidiga Aztec Camera och Prefab Sprout trots att Aplphaduka hör hemma i södra London.
Musiken är ganska enkelt inspelad och har kvar en känsla av ungdomlig renhet som nästintill ofelbart åker ut med badvattnet efter några år. Detta är inte ett mästerverk, men man kan riktigt höra hur ingredienserna just nu faller på plats. En debut som ger mersmak!!

Även om jag kanske tror att Ian Button driver etiketten Gare du Nord Records mycket för att ge ut sina egna skivor med glampastischgruppen Papernut Cambridge, så har han dessutom släppt en del riktiga pärlor av artister som Ralegh Long och Alex Highton.
Så när jag fick se att pressreleasen för Ben Reed’s nya platta “Station Masters” som släpps idag refererade till artister som Stackridge, The Left Banke, Robert Wyatt och Duncan Browne blev jag väldigt nyfiken.

Matt Weeks och Georgia Rodgers är de enda två som är kvar från 2009 års “Who Dreams Of Hyssop”, men Georgias Norma Winstone-influerade sång och Matts underfundiga klaviaturer gör att det Canterbury-influerade soundet är intakt. Nu har har de invecklade instrumentallåtarna däremot ersatts av försynt jazzpop. Detta är musik med en skör yta som inte gör något väsen av sig. Samtidigt existerar musiken på sina egna villkor på samma sätt som något av North Sea Radio Orchestra.