Höga förväntningar på Foreverland

“Promenade” av Neil hannon’s Divine Comedy tycker jag var 90-talets bästa platta. Skruvad, oslipat storslagen pop med en allvarlig grundton. Allt Neil Hannon rörde vid på den tiden förvandlades på något sätt till guld; från Michael Nyman-covers till unika egensinnigheter som låten “Book Lovers”.

Sen försvann midaskänslan även om Divine Comedy fortsatte att göra välsvarvad orkesterpop.

Men så gav Hannon ut två sanslöst ohämmade cricketpopplattor tillsammans med Thomas Walsh (Pugwash) under det hysteriskt välfunna namnet Duckworth Lewis Method och det kändes som om gnistan tändes på riktigt igen.

Mina förväntningar var därför skyhöga på nya “Foreverland” – första platta av Divine Comedy på sex år.

Kanske då inte så konstigt att de inte riktigt infrias. Låtarna är bra och allt sitter som en smäck, men fyndigheterna staplas kanske lite för tätt och känns kanske inte särskilt farliga.

Men mot plattans slut faller ÄNTLIGEN bitarna på plats. “Other Lives” börjar som ytterligare en smörig ballad om att inte vara oskuld när man träffas. Melodrama och stråkar som gnider i bakgrunden. Men så plötsligt tröttnar Neil mitt i en refräng och låten stoppar tvärt med ett “bla bla bla”. Helt genialt. Känslan av eufori håller i sig i den studsande kärlekspopsång som avslutar en platta som i alla fall är den bästa sen “Fin De Siècle”.

Deluxe-utgåvan innehåller dessutom kammarpopoperan “In May” som i sig är värd hela inträdesbiljetten. Med bara stråkar, piano och Neil Hannons röst påminner den nästan lite om extraskivan som följde med “Promenade”!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s