Så har då äntligen årets mest efterlängtade platta landat. 11 år efter mästerliga “The Corner Of Miles And Gil” med Shack och två år efter haveriet med “The Olde World” som skulle samla ihop överblivet material från minst lika härliga “The Magical World of the Strands” från 1997. Det var därför svårt att tro på detta innan man faktiskt hade plattan i händerna. Men det är sant, den är här nu.
Och trots strul, alkoholproblem och otäckt tyngre drogmissbruk är det tveklöst Michael Head som är tillbaka. Detta är inte hans bästa platta. Hans röst låter dessutom om möjligt ännu mer som tappad bakom en ullkofta. Men “Adiós Señor Pussycat” är ändå i en klass för sig.
Om jag förstår rätt har skivan spelats in i omgångar under flera års tid, men den låter ändå sammanhållen och konsekvent. Trots att en del av spåren är ganska ambitiöst arrangerade, är ljudet däremot ganska luddigt och det känns inte som det har funnits någon större budget för mixen.
Men vad gör väl såna detaljer när låtmaterialet är så starkt. Öppningsspåret “Picasso” har samma tidlösa kvalitet som the Strands och redan andra spåret “Overjoyed” skulle platsa på vilken Shack-platta som helst. Plattans enda cover, nordirländska folklåten “Wild Mountain Thyme”, blir dessutom i händerna på Head britpop på ett helt annat plan än någonsin Oasis.
Köp därför genast “Adiós Señor Pussycat” och se till att den blir den bästsäljare den förtjänar att vara. Och skaffa sedan allt annat som popgeniet Michael Head har gjort. Absolut allt!
Popgruppen 