Året var 2011 och jag var ganska ny användare av Bandcamp. Där snubblade jag på “The Strange Uses of Ox Gall” släppt i endast 150 ex, av Huw Gwynfryn Evans aka H Hawkline.
Hans musik var bakvänd och klurig, lite som Kevin Ayers, men också med deadpan-sång och och en levnadströtthet som var mer postpunk. Även om poplåtarna var bra kunde Huw när som helst ge sig iväg på ett konstigt experiment som om han inte brydde sig. En charmig kuf.
Jag har följt hans karriär sen dess. Länge kändes det som om (dåvarande) flickvännen Cate Le Bon gjorde allt rätt och Huw bara strulade till det, men skenet kan bedra. Hans senaste skiva är i princip helt fri från strul och har snurrat på skivtallriken hela sommaren. Den heter “I Romanticize” och släpps i betydligt fler exemplar än 150. Det förtjänar den. Trots att experimenten tonats ner är den långt från mainstream; istället känns den som ett destillat av Huws udda popsensibilitet som hela tiden funnits där.
Konstpop med substans. Ett absolut måste i skivsamlingen.
Popgruppen 